Det är så himla tungt när allt staplas ovanpå

Jag har nu dom senaste dagarna haft en ENORM ångest.

Hela kroppen har skakat, jag har känt mig konstant livrädd. Självskadetankarna låg på en 5:a. Jag har lyckats att INTE skada mig. Tack vare att jag fick Stesolid utskrivet.. Mår lite bättre nu.

Kommer ur sängen. Har kunnat städa lite.

Depressionen ligger som ett tak över mitt huvud, sjukt jävla jobbigt med ångest ovanpå det också. Jag är inte helt återställd, jag känner hur ångesten smyger i min kropp.. Jag vågar inte göra allt jag vill göra. Men det går lite framåt..

Tankarna skriker: Är det så här det ska vara?

Ligger för det mesta i sängen, försöker hitta någon slags mening med allt. Försöker distrahera mig från det som gör ont.. Otroligt svårt.

Psykiskt sjuk

Jag är sjuk, psykiskt sjuk. Och jag HATAR det! Jag vill fan bara vara "normal"... Är det så jävla mycket begärt??????????

Så jävla typiskt mig!

Suck, jag blir så trött på mig själv..

Jag tror att jag ska kunna hålla igång en blogg? Haha, mycket roooooligt tänkt! Jag är fan kass på det här med att blogga.. Jag läser dom hellre!

Eller.. jag vill så gärna göra som alla andra! Jag vill blogga, pyssla och massa annat! Jag dagdrömmer om allt jag vill göra. MEN! Sen när jag väl kan så gör jag det inte? Då har jag tydligen ingen lust med det längre? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag kan alltså snöa in på något TOTALT i flera veckor, skaffa idéer, planer, tankar osv. Läser på som ett as om allt. Sen så bara.. Näää... nu räcker det.
Och då hittar jag något nytt att bli helt besatt av i en ny period? Det är något skumt med det alltså..