Du är inte välkommen, men ändå är du här och flåsar mig i nacken.

Du tar inte bara över mina tankar, mitt sinne eller min själ. Du tar också över min kropp. Insidan och utsidan.

Jag kan inte gömma dig som jag gjorde förr. Jag ljög ofta och sa att du inte var där. Du skrattade elakt i mina öron. Hånade mig. Du hånar mig fortfarande.
Jag har tryckt bort dig, bedövat dig. Supit bort dig, knarkat bort dig - för stunden. Jag har till och med försökt skära ut dig ur min kropp, låtit blodet rinna i hopp om att du följer med. Men dina taggar stannar i mig.

Du är elak. Riktigt ond. Du skadar mig psykiskt och fysiskt, du skadar min familj och mina vänner. Min största fråga är; Varför?
Jag kommer nog aldrig att få ett ordentlig svar. Det spelar nog ingen roll hur mycket terapi jag går i, hur mycket mediciner jag tar, hur mycket jag super.


Du älskar mig och jag hatar dig.

En klarare värld.

Jag känner mig klarare nu. Jag tror att det blir lite bättre för varje dag. Jag sover inte lika länge, fast det beror också på när jag går och lägger mig.

Ångesten kommer och går. Men jag har fått öka dosen av behovsmedicinen per dag, iallafall just nu. Det hjälper. Hittills har jag fått ta stesolid nästan varje dag. Men det känns lättare och lättare.

Jag inbillar mig att jag kan andas bättre också. Så håll tummarna för mig. Jag gör det.
- det är väldigt viktigt. Att man hejar på sig själv, att man tror på sig själv. Att man fortsätter att kämpa.

Jag hejar på alla er som har det svårt. Glöm inte att mediciner, droger, självskadebeteenden aldrig är lösningen - även om det känns så. Det är bara en själv som kan göra skillnad. Jag är den enda som kan rädda mig, från mig!

Tomhet.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har väl inte direkt haft något att skriva om.

Ikväll är tomheten enorm. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det kryper i kroppen. Jag svettas.

Allt känns fruktansvärt tråkigt. Egentligen vill jag bara få sova. Men det går inte. Fml.