söndag 29 juni 2014

Du är inte välkommen, men ändå är du här och flåsar mig i nacken.

Du tar inte bara över mina tankar, mitt sinne eller min själ. Du tar också över min kropp. Insidan och utsidan.

Jag kan inte gömma dig som jag gjorde förr. Jag ljög ofta och sa att du inte var där. Du skrattade elakt i mina öron. Hånade mig. Du hånar mig fortfarande.
Jag har tryckt bort dig, bedövat dig. Supit bort dig, knarkat bort dig - för stunden. Jag har till och med försökt skära ut dig ur min kropp, låtit blodet rinna i hopp om att du följer med. Men dina taggar stannar i mig.

Du är elak. Riktigt ond. Du skadar mig psykiskt och fysiskt, du skadar min familj och mina vänner. Min största fråga är; Varför?
Jag kommer nog aldrig att få ett ordentlig svar. Det spelar nog ingen roll hur mycket terapi jag går i, hur mycket mediciner jag tar, hur mycket jag super.


Du älskar mig och jag hatar dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar