Jag åker upp och ner, ner och upp.
Efter att ha varit bedövad i ca 2,5 år har känslor, tankar och ångest hoppat på mig. Likt ett byte för ett lejon.
Jag har visserligen haft allt detta hela tiden, men nu sitter det utanpå, inuti och däremellan. Jag kan inte förneka det längre. Inte för någon annan och absolut inte för mig själv.
Det känns som att börja om från början. Men det finns positiva saker som hänt under dessa år som faktiskt har satt sig, även om det är lite svårare att komma åt. Jag ÄR starkare idag. Jag är modigare idag.
Jag har bättre verktyg. När tankarna är onda, när känslorna fräter under huden och impulserna skriker så kan jag hantera det lite bättre. Jag måste inte skada mig själv. Jag måste inte hoppa på ett tåg och fly. Jag måste inte hetsäta. Även om hjärnan vill, så måste jag inte.
För att jag har insett att det finns så mycket annat jag vill göra, lägga min energi på. Jag ska försöka vara bra för mig själv, jag vill ge mig chansen att läka. Även om det är fruktansvärt svårt och energin inte är vad den borde vara.
Jag tänker att, har jag orkat såhär länge, då borde jag orka minst lika länge till. Det finns alldeles för mycket jag inte vill missa. Även om mina förutsättningar inte är lika bra just idag så strävar jag efter att få det.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli helt frisk. Men jag hoppas och tror att jag kan få ett liv där jag kan njuta av goda stunder, få lite mer harmoni och balans. Bättre rutiner och att någon dag få kunna känna att mitt liv är meningsfullt.
Peace, love and understanding. Det vill jag ha ❤
Så väl jag känner igen mig
SvaraRadera