Tusen mediciner. En för varje symtom.
Ändå är helheten trasig. Jag tänker mer nu, mer än vad jag har gjort på flera år. Jag blir sårbar. Tom. Rastlös och impulsiv. Fylls av ångest som får mig att skaka, ångest som får mig att bli livrädd.
Jag vill stänga av. Ha en knapp i nacken, on/off, på/av. Jag vill inte att dom negativa känslorna ska få så stor plats, jag vill ha ett lugn. En balans i livet.
Jag vill finna en styrka i mig själv, harmoni.
Peace, love and understanding. Ska det vara så svårt?
Tydligen. Det känns som ett regn i huvudet, en riktig regnskur, varje droppe är en tanke, en känsla.
Vissa dagar duggar det bara, andra spöregnar det, men det finns inga uppehåll. Aldrig någonsin skiner solen.
Kommer jag någonsin få uppleva det? Jag hoppas det, det är det som håller mig kvar här. För jag har sett ljusglimtar, och dom håller jag hårt i minnet.
💕
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar