Vissa dagar så känner man det så fort man slår upp ögonen. Oron i kroppen, hjärtat slår hårdare och snabbare än vanligt. Man vet då, att dagen inte kommer att bli toppen.
Idag är en sådan dag.
Det hjälper inte heller att vädret är grått, fukten i luften gör huden varm och klibbig. Man svettas av att röra sig minsta millimeter. Tänk att man är så känslig för vädret när man har psykisk ohälsa, jag har hört det av så många likasinnade, det måste nästan finnas ett samband. Eller inte, jag vill faktiskt inte uttala mig om saker jag inte vet. Men jag blir iallafall påverkad.
Sen är jag så otroligt duktig på att sluta mig. Känna efter, hela kroppen. "Men nu känns det lite konstigt, undrar varför.. Jo men det är konstigt, såhär ska det inte kännas!" Och där blir ångesten vidrig. Där skapade jag en oro som inte borde finnas. Jag orsakar otroligt mycket ångest åt mig själv.
Jag måste sluta göra detta, jag måste sluta fokusera så mycket på mig själv. Okej, jag är otroligt mycket bättre idag, jag har stor insikt i hur min hjärna tänker. Hur jag tänker. Hur jag hittar på saker. Det handlar om att jag har inte kommit tillräckligt långt för att kunna hantera det helt, jag blir fortfarande sluten och egocentrisk. Jag blir fortfarande väldigt rädd så fort något känns annorlunda.
Men idag så ser jag faktiskt ljuset i slutet av tunneln, haha, den meningen! Det är dock sant, mina bra dagar blir fler och fler. Det är faktiskt så att dom bra dagarna är fler än dom dåliga, just nu iallafall. Jag vet ju aldrig när nästa depression kommer, hur kan man veta det? Det kanske inte kommer en depression till, eller så kanske det tar månader, år innan jag får det igen. Ingen aning, och jag vill inte veta heller. Jag vill leva i nuet, och nuet är bra.
Jag har ångest idag, men nu när jag sitter här och skriver detta så känner jag mig mycket lugnare. För varje mening så känns det lite bättre. Jag kommer ihåg att jag är bättre, jag kommer ihåg att jag är ganska glad. Att jag mår rätt bra. Det är så skönt, jag hoppar utanför min egen mur och tänker på dom bra sakerna. Och då känns det lättare. Jag sitter faktiskt och ler för mig själv just nu, det gjorde jag inte när jag började skriva.
Kan ni fatta? Det är så lätt att lura sin hjärna, det är så lätt att skrämma sig själv. Det handlar om att bryta mönster. Vilket bara JAG kan göra. Inga mediciner i världen kan göra det, ingen annan människa kan göra det. Jag kan få verktyg, jag kan få lugnande, jag kan bedöva mig, jag kan skada mig. Men jag kan också få mig friskare. Och när JAG insåg att det var mitt arbete, det var då jag började förändras. Ta till mig den hjälp jag fick.
Jag vill inspirera andra, att det faktiskt går. Hur jobbigt den än är, hur dåligt man än mår, så går det. Men vi måste inse att det är VI SJÄLVA som måste göra jobbet.
Kärlek och styrka till er <3
